måndag 10 juni 2013

Längre rapport från 10-gradarn:

I torsdags kom vi så äntligen ut på den legendariska 10-gradarn. För Mattias var det första gången och för egen del har jag bara varit där när vi gått från Langesund, vilket är betydligt närmare (18 sjömil har jag för mig). Nu gick vi från Hunnebostrand och hade ca 44 sjömil ut! Vi åkte torsdag kväll och sjösatte omkring 20.30. Några timmar efter oss kom fint sällskap i form av Anders och D2 från Navia, förstärkta med Lowrance-Rickard och Lilla My-Anders. Väl ute låg även turbåten Oberon på plats. 

Förutsättningarna verkade kalasbra, med svag ström och avtagande vind. Magnus tog rutinerat ut en kontrakurs till vår provdrift och vi lade ankaret i hopp om att pricka en fläck där jag tror både Magnus och Confidence tidigare fått ett gäng vitrockor. 
Mörkret hade nu lagt sig och vi hade inte varit nere många minuter innan Magnus drog på det som skulle visa sig bli turens enda lubb. Ingen bjässe, men fin matfisk. Blåkäxor attackerade såväl våra stora agn som pillemete-krokarna agnade med små fiskstrimlor avsedda för havsmus, kolmule, guldlax, skoläst och annat rart.

Vår drift blev inte riktigt som vi tänkt oss och båten driftade sakta men säkert mot den svaga sydvästvinden, vilket förde oss ut mot okända jaktmarker. Efter någon timmas fiske kände jag betydligt kraftigare hugg 330 meter ner. Ingen blåkäxa denna gång, sa jag till Mattias och Magnus, samtidigt som något okänt i andra änden av linan gjorde ytterligare några kraftiga knyckar och jag gissade på en långa eller lubb. Slutligen vevade jag in all löslina och när spötoppen började buga mot den kolsvarta vattenytan satte jag in ett svepande mothugg. Bomstopp. Jag vevade in ytterligare lina och satte ny press på min okända kombattant.
-Botten? frågar Mattias och tittar på mitt totalkrökta helaktion-spö, samtidigt som jag känner att jag får in ytterligare några decimeter lina.
-Nejnej, svarar jag...
Det var en klassisk rocka-"fajt" hela vägen, med bara tungt, stumt motstånd nästan utan en enda knyck. Det enda som fick mig att tvivla något var de brutala knyckarna innan jag krokat fisken. Det påminde mest om en arg långa, men Magnus lugnade mig och sa att vitrockorna ibland har väldigt aggressiva hugg.
   En god stund senare kunde vi i pannlampornas sken urskilja det svenska djuphavsfiskets grå eminens långsamt stiga mot ytan. Magnus lyfte med van hand in vitrockan och när vi konstaterade att kroken satt där den skulle (det är relativt vanligt med felkrokade rockor då de ofta är långsamma med maten) utbrast jublet på båten! Magnus kunde konstatera femte passet i rad på 10-gradarn (varav några med Langesund som utgångshamn) med landad vitrocka på Isolabåten - respekt! Själv kunde jag konstatera en helt ny art på listan! Vikt: 8,7kg.
Vitrockan återsattes givetvis och flaxade på klassiskt vitrocka-manér när den kände vatten under vingarna. Häftigt!! Humöret var nu på topp, trots att vi började drifta ut i ingenmansland. Kl. 02 i beckmörker var det dock inte aktuellt att köra upp 500m ankarlina, så Magnus passade på att sova några timmar medan vi ynglingar (jo, jag är näst yngst i teamet och därmed yngling. Eller?) körde på. Vi gjorde en märklig drift rakt mot vinden och drev i en halvmåne över framförallt mjukbottnar, med bara blåkäxor som följd.
Solen steg försiktigt i nordost och både Mattias och jag kunde inkassera blåkäxa över 500gr, vilket blev ny storfiskart för oss bägge. Det var inga bjässar, den största vägdes in på 570gr efter att den tömts på vatten.
Vi fortsatte meta med stora agn och någon timma efter solens uppgång stannade mitt tackel på nedsläpp. Storsej! Första fisken vägde kring 4kg och det blev lite kalabalik i båten när sejarna plötsligt var överallt. Magnus vaknade nu från sin nattsömn och började fiska sej även han. Mete med fiskagn på ca 75 meters djup var melodin, men enstaka storsejar gick bara 20 meter ner!
Mattias kunde efter någon timmas race toppa listan med en granning på 7,65kg och Magnus kunde välförtjänt ta sin första gråsej över 6 kilo (6,70kg för att vara exakt), vilket innebar hans 28e storfiskart!
Solen steg, vinden la sig helt och jag tog en välbehövlig tupplur på några timmar. För att göra en lång historia kort la vi det mesta av fredagen på långafiske på 10-gradarns många branter. Detta kändes på förhand som det säkraste fisket för vår del då vi dels har väldigt bra positioner för långan, dels har fiskat mycket långa kring 10-gradarn och in mot Langesund. Trots kanonbra förutsättningar var dock fisket otroligt trögt, vilket även våra vänner fick erfara.

På eftermiddagen ökade vinden precis som prognosen förutspått, och vi drog oss mot svenska kusten utan att ha fått en enda långa. Sammantaget dock en bra tur som räddades upp av vitrockan och sejarna. Två nya storfiskarter för egen del får ses som väldigt bra och Mattias fina 2013 fortsätter med nu 18 registrerade storfiskar fördelat på 6 arter, varav 5 nya! Själv skuggar jag på 14 storfiskar fördelat på 5 arter, varav 3 nya. Det har ju blivit ganska många pass i år också. Jag får ta en titt i fiskekalendern och återkomma med det.

Ut och fiska!
/Mackan

3 kommentarer:

  1. Alltid lika roligt att läsa er blogg.
    Även fast jag inte är sportfiskare.

    SvaraRadera
  2. Grymt fiskat! Vitrockan är ju en drömfisk!

    SvaraRadera
  3. Tack anonym! Alltid lika roligt att få positiva kommentarer, det tar folk sig sällan tid att lämna! :-)

    /Markus

    SvaraRadera