Torsdag 6 augusti
Frukosten avnjuts ombord på ett, om möjligt, ännu mer stilla hav. Efter ett kort rådslag beslutar vi oss för att göra en ny ankring på en närliggande position med hårdbotten, denna gång med målsättningen att fånga en blålånga. Ankaret åker upp i vanlig ordning med hjälp av en stor boj, Oscars fantastiska ankarhjul och båtens motorkraft. När ankaret och kättingen har åkt upp till bojen, är det bara att hämta hem ankarlinan som ligger och flyter på ytan. Ola som fiskat hela natten passar nu på att vila lite medan vi förbereder nästa ankring. Det blir en ofrivilligt lång vila för honom eftersom vi lägger hela förmiddagen på tre misslyckade ankringsförsök.
Strömmen, som har ökat i styrka, gör att vi inte får fäste ute på leran på 478 meters djup, trots att vi har ute hela vår ankarlina. 700 meter ankarlina räcker inte till, utan nu skulle vi behöva ytterligare 200-300 meter för att få fäste. Vi inser att vi måste ge upp försöket att fiska på denna brant som tidigare gett oss blålånga , men lita på att vi nästa gång har tillräckligt med ankarlina ombord!
Vi gör en ny ankring, denna gång ett par hundra meter norr om vår tidigare vitrocka position. Här på hårdbotten får vi fäste, och kan börja vårt fiske igen nedanför kanten på runt 400 meters djup. Efter några lubbar och blåkäxor av mindre storlek, är det så min tur att kroka en hygglig fisk. Till att börja med är fisken ganska beskedlig, men efter en stunds vevande kommer så den karakteristiska rockakänslan. Inga knyckar, bara ihållande tungt. Strax under båten trasslar jag ihop min lina med Håkans, men allt går vägen och upp i båten lyfts ytterligare en stor vitrocka. Efter en snabb fotografering, vägning och mätning returnerar vi den vackra fisken. Vikten fastställs till fina 9,52 kilo och längden till 118 centimeter.
Micael med nytt personbästa på vitrocka!Valar
Plötsligt bryts vattenytan i horisonten av en stor fena, sen en till, och en till. Valar! Massor av valar! Vi uppskattar det till omkring 50 individer, kanske fler. Efter en stunds spekulerande och betraktande med kikaren avskrivs späckhuggare. Ryggfenorna är alldeles för små. Vi enas om vikval, men efter en snabb titt i litteraturen vid hemkomsten tror jag att grindval är en mer korrekt identifiering.
Jag svär över mitt futtiga 24-55mm original kameraobjektiv, då valarna är alldeles för långt ifrån båten för att kunna ge några bra bilder. Men så plötsligt viker några valar bort från dom övriga och kommer närmare oss. Till slut är dom alldeles intill båten, och jag konstaterar under ett kort ögonblick, att nu är dom så nära att jag måste zooma ut för att få med hela valarna!
Det är en hel valfamilj som till slut kommer upp alldeles intill oss. En enorm hanne på närmare 7 meter, en något mindre hona, och en liten unge på omkring 3 meter. 
Forts. följer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar