Här kommer en försenad rapport från påskhelgen då vi faktiskt lyckades fånga en hybrid mellan slätvar och piggvar. Fångsten förtjänade lite extra uppmärksamhet, så jag la aldrig in den bland övriga fina fångster. Hybrider mellan dessa arter är förresten inte särskilt ovanligt, jag har faktiskt sett det många gånger på Göteborgs fiskauktion när Varbergsbåtarna landar stora mängder piggvar och slätvar, men att någon har spöfångat denna sorts hybrid torde vara en ovanlig företeelse.
När vi såg fisken (båtens förstespanare Mattias såg den i kikaren) tänkte vi direkt piggvar utan tanke på annat. Precis när jag ska fiska på den (vi fiskar alltid varannan fångst) simmar den iväg en meter. Detta händer ibland när fisken är irriterad och brukar innebära att den inte kommer att hugga. Jag rattar upp båten en meter till, skickar ner jiggen lite för långt ifrån den, men den gör ändå en vildsint attack i sidled och slukar jiggen på vanligt piggvarsmanér. Först när vi trasslar ur den från håvnätet ser vi att något inte riktigt stämmer. Den saknar helt piggar och formen är inte riktigt så där rund som en piggvar brukar vara, men har ändå inte den klassiska formen för slätvar. Dessutom hade den (speciellt som helt nyfångad) de så klassiska runda virvlarna i teckningen som alla som fått en slätvar känner igen. Det finns liknande på piggvar, men har man sett en slätvar ser man skillnaden.
|
Piggvar till vänster, hybrid till höger. |
Fisken hade piggvarens kraftiga munparti och likaledes kraftiga fenstrålar. Huvudet i sig, bortsett munnen, var dock lite nättare och inte så lite åt slätvarshållet (jämför med matpiggvaren på 1,3 kg på bilden ovan). Ryggfenan började framför ögat men saknade de för slätvar så karaktäristiska fria, flikiga fenstrålarna. Eftersom fisken var en uppenbar hybrid (fast mer piggvar än slätvar) gjorde vi inga djuplodande vetenskapliga analyser än ovanstående kontroller. Bägge arterna är vänstervända.
Större fiskindivider är viktiga av olika anledningar. Dels går det väldigt många små på en stor och sistnämnda exemplar är därmed mer sällsynta. Det är också välkänt hos många arter att en större fiskhona ofta innehåller både fler och större romkorn och de är därmed viktigare för reproduktionen eftersom man dessutom ser att de större romkornen ger ynglen en bättre förutsättning i livet. En stor piggvar kan innehålla 15 miljoner romkorn, vilket är bland topparna hos svenska fiskarter. En tredje anledning är att en stor hona skickar med sina avkommor en bra genuppsättning. Detta är välkända anledningar till att återutsätta stor fisk. Eftersom hybrider ofta är sterila kunde vi lägga vår principfasthet kring återutsättning av större fisk åt sidan och festa på hybriden, som förvisso "bara" vägde 2,1 kilo. En fin familjemåltid, det ska man inte hyckla med.
Frågan är vad hybriden ska kallas? Släggvar? Sliggvar? Jag får på det temat be att avsluta med ett skämt i sann fiskeribiologisk anda, som jag tror ska krediteras min kära Sportfiskarna-kollega Bengt Olsson:
-Vet du varför det inte blir några hybrider mellan abborre och mört?
-Nej...?
-Det blir abbört!
Ut och fiska!
/Mackan