Häftigt garnityr
Efter en veckas våndande och tokarbete både för mig och Mange så kunde vi i mörkret äntligen släppa loss förtöjningarna och ge oss ut den korta biten från Bua hamn till "the Combat Area" alldeles utanför. Dock inte lika tokheta som förra lördagen, då även vår nya fiskebroder Mathias Johnsson var med i båten för första gången, för denna vecka hade rapporterna inte varit lika heta som förra veckan. Mathias var denna gång upptagen med fotbolls avslutning, han var alltså inte bänkad som vi nämnde i tidigare inlägg :-)
Förutom vi så var det en för oss okänd dansk och Benny "Kinnarp" Johansson med ut i mörkret. En mycket trevlig kille från Skåne ensam i liten båt kom ut lite senare. Mycket föredömligt av honom att vänta lite tills det blev ljust då han inte hade några lanternor. (Något som åtminstone en båt förra lördagen INTE hade. Enligt mig rent vansinne.)
Efter en stunds fiskande i samband med att Mange hade jätte trassel så hör vi i VHF:en en Dansk som formligen skriker ut trippelhugg!! Mange blir i detta läge, fullt förståerligt, ytterligare helförbannad över trasslet då vi nästan var inom kastavstånd från Dansken.
Underbar morgon
Efter en kort stund hör vi att han fått fiskarna (fick 2 av 3) på 7 meters djup vilket gör att både Benny och vi börjar fundera på att få ner våra grejjer djupare. Benny plockar fram riggarna och får 2st ganska omgående på 5 meters djup. Vi själva som naturligtvis inte haft en tanke på att ha med varken riggar eller dipsy börjar febrilt blya ner våra beten. Jag snor en gammal bom av Mange och sätter en vobbler 2 meter bakom.
Nu följer en ganska lång stund med funderingar om vad gör vi för fel? Man funderar på allt från fart, djup, val av bete mm mm och tom vibrationer i båten kommer upp till diskussion:-) Hur kommer det sig att alla får fisk utom vi?? man blir som galen!!. Vi funderar tom att offra en del av Mats kvarglömda vobblerlåda och låta den gå som offer till fiskegudarna.....
Nåja, nu ringer min sambo Mia och mitt under samtalet så ser jag att ett av "mina" spö har napp och mer eller mindre slänger min telefon till Mange som undrar vad jag håller på med. Han ser nämligen inte det spö som jag har sett det är napp på. Han ser ett annat som det också nappar på och efter några sekunders funderande på vad som händer kan han också drilla fisk.
Där står vi alltså med dubbelhugg, vi som en liten stund innan har sågat oss själva efter fotknölarna.
Först känner vi Jaaaaaaa sedan neeeeej då jag tappar min fisk 5 meter från båten. Sedan JAAAAAAAAA då jag håvar Manges fisk. Gud vad skön känsla för Mange och även för mig då jag inser att vi inte gör helt fel.
Efter detta fiskar ju dessutom jag ensam med alla spön.
Det tar inte så väldans lång tid innan jag får min fisk på ett av "Manges" spön. Den kämpar inte allt för mycket men simmar på snedden mellan alla andra linor så man hinner bli lite nevös. Efter lite simmande framåt bredvid båten kommer min fisk äntligen i håven och ett underbart jubel skriks ut.
Efter fotografering så nöter vi nöjda vidare och får inget mer.
På eftermiddagen gör Mia en underbar middag på fisken med tillbehör som tex bulgur och frästa grönsaker.
Kan väl även tillägga att man på fiske-manér även fick en GT innan maten......
På eftermiddagen får jag höra att Benny körde utpå och körde efter pigghaj resten av dagen och fått mycket haj. Någon eller några över 6 kg...
Mange skall förmodligen köra med familjen imorgon efter haj och innan dess skall Wingen låna båten och förhoppningsvis få sitt reg på Bonito.
Mathias skall också ut och tar med farsan med sig.
Tokbleke och längst ned till vänster i bild har ni Ringhals och bakom detta ligger Combat area
Som avslutning kan jag nämna att det är underbart trevlig stämning när man fiskar så här nära varandra som man gör här nere. Alla snackar med alla i hamnen och alla delar broderligt med sig med tips om vad som gäller. Även ute på havet är det bra stämning. Vi får också passa på att tacka Benny för utomordentlig info på telefon under fisket.
mvh Rickard
Efter samtal till grönlingexperten Stefan Lundberg på Naturhistoriska riksmuséet i Stockholm var succén total och gåtan om hur fiskarna tagit sig till bäcken fick även den en förklaring. Arten var nämligen något av en lyxvara på 1700-talet (enligt Stefan dåtidens motsvarighet till rysk kaviar) och odlades allmänt i dammar i anslutning till de finare godsen, till exempel Gimmersta. Troligtvis har vi alltså upptäckt rymlingar från en sedan kanske 300 år nedlagd fiskodling :)
Mer om fyndet går att läsa här:
