Klipporna och de karga stränderna påminner kanske lite om Gotlands eller Österlens klassiska öringbiotoper. Det har blivit några fiskepass här nere då goda vänner har sommarstuga på halvön. Lördagens novemberväder inbjöd dock inte direkt till fiske, varken vädermässigt eller juridiskt, den havsöringsugne får ju hålla sig till i vår, åtminstone där vi bor.
Jag kom dock att tänka på en riktigt härlig historia när jag i helgen tvingade frugan nerför branterna för att fota lite. En sensommardag för kanske 6-7 år sedan hade farsan, Kenta och undertecknad lagt någon timma ute på hällarna med flugspöt, för att locka en havsöring i bästa kondition till hugg. Lyckan var med oss och jag hade själv nöjet att drilla in en klart godkänd öring på 1,65kg. Vi bestämde oss för att öringen hade gjort sitt i detta liv och ansåg att den nog kom allra bäst till nytta rökt, samt därefter inmundigad med några kalla öl på sommarstugans altan.
Sagt och gjort, med havsöringen urtagen och hängandes på en klyka gick vi på det populära promenadstråket upp mot parkeringen. Halvvägs där mötte vi ett äldre par. De stannade till, varpå mannen nöjt konstaterade att tre livs levande flugfiskare minsann fångat en blank fisk på dryga halvmetern. Vi kategoriserade snabbt och mycket ofint in den mycket trevlige mannen och hans fru i kategorin "herrgårdsägare-i-hufvudstaden-med-sommarstuga-i-Båstadtrakten".
Herrgårdsägaren hade uppenbarligen ingen som helst sportfiskebakgrund, men alla visste ju att flugfiske är den noblaste av alla sporter, möjligtvis räknades även hästpolo och golf dit, och han kände sig därför tvingad att kommentera vår fångst. Han sade därför, med utpräglad Stockholmsdialekt:-Nä, men se där! Är det inte en gädda?!
Fiskehälsningar
Fiskehälsningar
Markus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar