RAPPORT 10-GRADARN 13-14 JULI

I lördags åkte Markus, Mattias och Johan Thörnäs ut mot de stora djupen på 10-gradarn, drygt 40 sjömil från svenska kusten. Vi började direkt på ett område som var hett sist vi var ute, en bra bit söder om ”riktiga” 10-gradarn. Vi kan direkt säga att för den som kör runt med en bra givare och spanar längs kanterna av Norska rännan så finns det helt obegränsat med fiskeplatser där ett sportfisketackel aldrig släppts ner. Vi letar efter kanter och inte minst hårdbotten som ger bra eko på skärmen. Hela turen fiskade vi på ca 400–520 meter, förutom vid blåkäftfisket på hemvägen som är klart grundare.

Snabbt blev vi varse att lubben fanns på plats, medan ”rookien” Johan aviserade att han kämpade med något tungt men utan ryck. Tveklöst vitrocka, tyckte vi andra. Mycket riktigt, efter att Johans Fladen Solid Carbon-spö fått kämpa hårt kunde han kryssa av drömarten vitrocka. Succé redan! Och inte nog med det, kort efter nästa nedsläpp kom vitrocka nr 2! Efter bara en timmas fiske kunde alltså Johan stoltsera med vitrockor på 7,7 samt 8,8 kilo.

Kvällen fortsatte med några lubbar innan Johan drog i något tyngre. Eftersom han fick in lina men spöet fick kämpa ända ner till butten misstänkte vi snabbt håkäring. Efter 5–10 minuters pumpande kom första rullningen, alltså den typiska rörelsen när håkäringen slingrar sig och rullar upp för linan. Efter kanske 10 minuter valde hajen tyvärr att kliva av. Med tanke på Johans redan då goda erfarenhet av välkänt blytunga vitrockor samt hajfångst senare under fiskedygnet kan vi nog fastslå att det var en håkäring i tresiffrig vikt.

Det gick snabbt att skaka av sig förlusten när det senare på kvällen plötsligt gick upp en stor vikval precis vid båten! Dessa är större än grindval, som vi relativt ofta ser ute vid 10-gradarn. Vikval hade ingen av oss sett innan – otroligt kul! Den är klart större än vår 6-metersbåt. Dock gjorde valen direkt en dykning rakt ner under båten och Johan kände skrapen mot linan. Just vid detta tillfälle låg vi still med hjälp av vår Motorguide-elmotor, men är man uppankrad finns såklart risken att fisken drar in i ankarlinan. Den uppenbart mycket nyfikna vikvalen fortsatte med ett varv runt båten innan den försvann, innan vi ens hade hunnit ta fram mobiler eller kamera. Plötsligt skriker det till i Markus rulle och linan skär plötsligt av i sidled. Helvete, valen är under båten igen och har simmat in i linan! Linan skriker av rullen och det är inte mycket att göra annat än att hålla i max. Valen tycks inte vilja komma tillbaka mot båten och linan skärs till slut av mot valens sträva hud. Högst sannolikt sjönk resten av tacklet till botten. Att drilla val på spö är en upplevelse man helst slipper…

Under natten ankrar vi upp med ankare och lina. Mackan går och lägger sig vid midnatt medan Mattias och Johan fiskar vidare, med enstaka lubbar som följd. En nattlig segelbåt på kollisionskurs verkar inte ha sett våra ankringsljus utan får en ficklampsljuskägla i ansiktet och byter då kurs. På morgonkvisten väcks Markus abrupt i sin skönhetssömn av Mattias och Johan – håkäring vid båten! Mycket riktigt har Mattias dragit i en håkäring nere i bråddjupet. Vid en längd av 145 cm och en uppskattad vikt på kanske 25 kilo är den en blygsam fisk i förhållande till maxvikten på över ett ton, men vad spelar det för roll när vår första håkäring i svenska vatten är landad?!

Efter fortsatt morgonfiske och lite kort sömn för Johan och Mattias beslutas att runda av djupfisket för att testa lite blåkäft på hemvägen. Innan detta hojtar plötsligt Johan till när en fena syns kryssa runt inte långt från båten. Brugd? Håbrand? Nej, en klumpfisk! Detta syns tydligt på den lite vaggande gången i vattnet. I den svaga strömmen är den på väg rakt mot oss! Eftersom vi är uppankrade kan vi inte röra oss utan får hoppas att kursen fortsätter. Tyvärr skräms klumpfisken av några trutar och stormfåglar och irrar vidare på sin färd med strömmarna genom världshaven. Vikten uppskattades till kanske 10 kilo, men den var aldrig närmre båten än ca 10–12 meter så det var svårt att avgöra. Vettigaste fotot är på dess fena – se nedan.

Innan vi ger upp djupfisket släpper Mackan ner till botten för första gången på hela turen. Faktum är att de två vitrockorna, håkäringen och de sex lubbarna i vikter från ca 9 kilo till toppfisken 11,5 kilo alla är tagna av Mattias och Johan. Anledningen till att veva upp en del är att ha chans på blålångan som ofta går pelagiskt. Vi hade en del märkliga hugg en bra bit upp från botten, bland annat en fisk i mellanstorlek (ingen liten blåkäxa men inte heller så stor som en typisk lubb = 10 kilo) som Mackan vevade upp kanske 150 meter innan den släppte. Troligtvis var det blålångor under denna period med en del hugg och fisk som satt på några vevtag innan de släppte. Efter ett dygn till havs kan Markus dock efter bara 10 minuters bottenfiske kroka på en vitrocka på 9,0 kilo.

Vi kör upp ankaret och tar oss upp mot blåkäftstället. Vi ville att Johan skulle få ytterligare en art. Väl på plats visade det sig att blåkäften var på hugget och vi kunde alla få med blåkäft hem till middag. Det Johan inte hade nämnt var hans stora mål att fånga en lubb över 10 kilo (toppfisk 10,1 kilo) samt drömarterna vitrocka och blåkäft. Snacka om lyckad måluppfyllelse! Dessutom lyckades han med bedriften att fånga två blåkäxor på samma enkelkrok. Sammantaget en mycket lyckad tur i trevligt sällskap, med bra fiske och härliga naturupplevelser!